Det är det ord som kommer upp i mina tankar gång efter gång efter föräldramötet jag var på ikväll.
Föräldramötet för Jon på Jons blivande skola..
Eftersom jag även har min äldsta son där så hade jag pratat om att Jon skulle börja där och diverse önskemål.

Anledningen till att jag var på föräldramötet var att kolla vilka Jon skall gå med.. dvs vilka som skall gå i samma klass som Jon när han väl börjar på förskoleklass.. dvs den 18 augusti.

Besvikelsen blev stor när jag väl fick klasslistan i min hand...
Det är många barn som skall gå förskoleklass, 44 barn för att vara exakt... av dessa 44 barn är det två barn som kommer från Ringblomman... Det är Jon och en pojke till
Denna pojke råkar vara en av Jons bästa kompisar.. de lekar hela tiden tillsammans...

Jag anser att när man börjar på ett nytt ställe så kan ett bekant ansikte betyda skillnaden mellan trygghet och otrygghet... i allafall i början.. sen träffar man fler och fler kompisar.
Detta har jag även sagt till specialpedagogen som vi pratar med när det gäller Andreas (store bror) och sagt att det är en person förutom Jon som kommer från Ringblomman (även nämt den personen med namn men det tänker jag inte göra här) och att de bör komma i samma klass pga tryggheten att se ett bekant ansikte.. (känner de sig otrygga så kan de finna tryggheten tillsammans).. sen att de också leker väldigt bra tillsammans gör ju inte saken sämre...
Hon sa då att detta skulle hon fixa...

Och vad får jag se när jag får klasslistan i min hand...JO den andra pojken hamnar i förskoleklass 2 och Jon i förskoleklass 1....
Jag blir så jävla förbannad...
Ifrågasatte detta på en gång (givetvis med bra och trevligt tonläge) och de ser helt livrädda ut och skyller på en människa som inte ens behagar vara där.. den sk specialpedagogen.
Det är alltså samma specialpedagog som jag pratat med, som satt ihop dessa grupper... dvs helt skitit i vad jag har sagt.
Jag blir så oerhört besviken på detta förfarande... denna överkörning av en annan persons önskemål..som hon så vackert höll med om när jag satt öga mot öga med henne..

Är så innerligt less på folk som inte lyssnar på vad man har att säga.. eller enkelt struntar i en...
Har varit med om det förut.. men förut var det Andreas det handlade om.
Det har tagit nästan två år för dem att förstå att han behöver visuella hjälpmedel...fast jag påtalat detta gång på gång.
Varför lyssnar de inte på mig... är de för att de tror sig veta bättre pga sin titel.. en titel inte jag har.. eller vad är det...

Kanske är det att göra en höna av en fjäder, men att hela tiden bli överkörd är inte roligt... när det dessutom gäller mina barn så känner jag att jag blir sårbar.. att jag inte kan hålla mina känslor i styr...
Jag kämpar och kämpar att alltid hålla en bra och trevlig samtalston.. men det är jobbigt...
Jag vill mina barns bästa... jag skulle fan i mig kunna dö för dem, bara de fick det bästa...

Känner att jag håller på att koka över.. och detta var kanske bara något som förde bägarens innehåll farligt nära kanten...

Diskuterade med min mamma när vi väntade på att Jon och Andreas skulle blir klar med simskolan...
Det hjälper inte att vara snäll.. man får absolut ingenting tillbaka... det är krig som gäller...
Den som är mest "elak" vinner.

Vill inte känna så.. vill vara snäll och trevlig... men jag orkar snart inte hålla masken... jag går snart bärsärkargång... jag vill ställa mig mitt i Ljusdal och skrika ut alla mina känslor...
Men det gör jag inte..
Istället skriver jag här...men några ord som jag har inom mig , kommer aldrig att hamna här... de finns bara inom mig och kommer så att förbli....