Igår hade Nicklas och jag vår 2:a bröllopsdag...
2 år som gifta och än så länge fungerar det bra... ryker ihop ibland men det brukar inte vara så länge.. blir sams ganska snabbt.
Det är väl så det brukar vara..
Hur som helst så var det då vår bröllopsdag och om vi vore ett normalt par så skulle vi då kanske ha åkt på restaurang eller något annat romantiskt.. men nu är vi inte normal alls..så det där med restaurang sket vi i..

Barnen fick en heldag tillsammans med mormor och morfar och vi fick en heldag för oss själva..
och hur förvaltar man en sådan tid om man heter Åsa och Nicklas Palm.. jo man åker och fiskar..

Packade in matsäck och fiskeredskap och for till skålsjön...vädret var bra nog perfekt och fisken gjorde sig tillkänna lite varstans genom att bilda ringar i vattnet när de tog en massa småkusar.



Kände att detta kommer nog bli ganska lätt.. men ack så jag bedrog mig.. nappade inte ett enda dugg...
De förbaskade fiskarna käkade dock upp betet ett antal gånger... men gjorde det så finurligt så att jag inte kände det...

Gav upp och käkade istället lunch.. bestående av diverse småtugg... ost, grillad kyckling, salami, keso m.m


For sedan till skog och tränade sakletning med Zilva och Mynja i ett väldigt kuperat område.



Eftersom vi övergivit tanken på att få någon fisk så åkte hemåt men under resans gång så kom vi på den briljanta idén att vi skulle passa på att gå ljusnan leden.
Åkte hem och lämnade av alla fiskegrejer och hämtade en ryggsäck att bära matsäcken i.
Körde sedan en av våra bilar till måga för att sedan åka upp till vallåsen.
Leden är sedan ca 15 km.
Promenderade i rätt så rask takt och det kändes bara härligt.
Var imponerad över mig själv att jag faktiskt orkade hänga med i Nicklas takt som han påstod var normaltakt för honom... jag tyckte själv att han ibland nästan småsprang.. eller som jag brukar säga..tog älgsteg..
Vissa partier var otroligt jobbiga och flåset var verkligen uppe och svetten rann nerför både panna och rygg..
Jag hade förutom mina kvarvarande kilon också ryggsäcken på mig och det kändes kan jag tala om.
Men som sagt så gick det rätt så bra första biten... 
Det tråkiga var att det märktes att det inte varit någon som röjt där på länge... 
I vissa partier av leden så syndes knappt stigen.. den var totalt igen vuxen och man måste verkligen se sig för vart man satte fötterna. 
På de blöta partierna så hade de utlagda gåplankorna inte byts på evigheter vilket resulterat i att de ruttnat och inte gav speciell skydd mot vätan.. där måste man hitta andra sätt att ta sig över eller gå riktigt riktigt försiktigt.. 
Mynja och Zilva hade inga problem att ta sig över dock.. men fy hur de såg ut... och framför allt luktade..


Här har vi kommit ner från vallåsen och har även gått en liten bit längst ljusnan.

Stannade och fikade och vilade en stund på en av rastplatserna..

Mynja som inte har den bästa kondisen nu förtiden (pga av smärta i ryggen och hältor som, uppkommer lite då och då) var otroligt trött redan nu efter ca 5 km.. 
Stannade på denna rastplats ganska länge så att både vi och hundarna fick vila ut lite.
Mynja lade sig direkt och slappnade av,  blundade rent av lite medans Zilva sin vana trogen drog omkring som en rastlös höna och försökte hitta på saker och göra... för att sätta sig ner och vila en stund... det går absolut inte... 



Vädret var nu riktigt kvamligt och jobbig och svetten rann längst pannan och ryggen.. kändes verkligen som ett par kilo försvann från mig... Länge sedan jag svettats så mycket...

Även denna sträcka var stundtals överväxt och eftersom det här och där fanns förädiska rötter alterntivt hål eller stenar under växtligheten gällde det att se upp..

Till min lycka hittade vi hallon längst stigen...hallon är det godaste bäret jag vet.. så himmelskt gott..
Kändes fortfarande bra att gå, benen stetade på och lungorna fungerade som de skulle... kunde fortfarande prata normalt, vilket inte gick för ett tag sedan om jag gick i den här takten i den här terrängen.. kändes riktigt riktigt bra.
Det enda som kändes obehagligt var smärtan i axlarna efter ryggsäcken.

Efter ett tag så kom vi fram till helvetesbacken... det är backe som man inte tror att man skall klara... en backe som suger kraften ur en på någon sekund.. en backe som känns som en nära döden upplevelse...

Här har vi äntligen kommit upp... vi överlevde även om det kändes som jag skulle dö när jag kommit halvvägs upp för den.

Strategiskt utplacerat finns det en bänk alldeles när man kommit upp för denna backe.. en riktigt riktigt skön bänk om jag får säga min mening.

Där vilades det ganska länge kan jag lova...
Zilva fick dock springa och hämta pinnar ett antal gånger ner och uppför denna backe...hon hade nämligen inte alls lust att sitta still..


jag ståendes alldeles vid backen.. ser allmänt borta ut, svettig som tusan och det lösa skinnet dallrar.. 
Inte den vackraste av bilder.... men det är jag i allafall.


Här kommer det en bild på vandrarna..
Skit snygg frisyr jag har.. verkligen..

En underbar dag tillsammans med dig min älskling... älskar dig och jag hoppas på många år tillsammans..