Idag vid lunchtid  (min lunch är vid 14:15 - 15:00) så åkte Nicklas till tandläkaren..
Under tiden tog jag med mig pojkarna till Jonsparken.
På väg dit kramade vi det stora träden längst kyrksjön och lät det långa grenarna kittlas längst armarna.

Väl i Jonsparken satte jag mig på en park i skuggan och pojkarna fick rasa av sig lite energi i klätterställningen.

Vinden blåste så ljuvligt och luften kändes så frisk.
Jag kände en så enorm ovilja att gå tillbaka till jobbet just då.
Känslan var så stark och samtidigt så hopplös eftersom det inte fanns någon chans att min önskan slog in.. dvs att jag kunde få sitta kvar där i parken och njuta av dagen.

När jag sitter där och önskar så springer Jon fram till mig..klättrar upp mitt knä och kramar mig hårt.
Viskar i mitt öra så där gulligt som bara barn kan göra:.. mamma..jag älskar dig..

Mitt hjärta smällte och jag ville mer än någonsin stanna tiden och sitta där med mig son i knät.

Men min lunch tog slut och jag gick motvilligt tillbaka till min arbetsplats..för att jobba ca 2 timmar till.