Av barn får man oftast höra sanningen...när man minst anar den så kommer de små orden fram.

I morse när Jon lite småtrött kom upp så gick han fram till mig.
Jag satt i soffan och myste lite.
Han kramade mig hårt och mumlade lite så där sött som bara Jon kan.
Känner att ju mer han kramas destå mer sjunker han in i min numer otroligt mjuka mage.
Helt plötsligt så utbrister han " min degmamma " med en röst så gullig så att det förslår.
Kan meddela att det var riktigt svårt att hålla sig för skratt..

Han måste ha hört det från mig... brukar säga att min mage känns som en deg..