Att inte ha kameran med mig när jag verkligen skulle ha haft den med gör mig tokig...
Det gör mig totalt galen när den perfekta "scenen" uppenbarar sig framför mig...
När naturen och allt vad det innebär bara skriker... Ta ETT FOTO NU... då har jag givetvis inte kameran med mig...
BLIR SÅ LESS....


Idag så hade jag kört ca 2 km ... tittar ut över älven och vad står då där.. jo en älgko och hennes två fjolårskalvar... så fina och majestätiska som bara älgar kan vara.

De står där helt lugnt och kikar sig omkring...
Mitt ute på älvens is vilket medför att det inte finns några störande moment .. solen är uppe, snön gnistrar och det är så vackert så att det gör ont i själen... och JAG HAR INTE KAMERAN MED MIG... Det är ju nästan så att jag vill börja grina... Suck..


Samma sak hände för ett par dagar sedan... närmare bestämt i fredags...
Nästan på samma ställe.
Jag kommer körandes från Ljusdal och skall över älvbron.. kikar ut över isen och där står ett ensamt rådjur mitt ute på älven... kikar lite till och ser att "kamraterna" står lite längre bort... solen är på väg ner och färgar himlen i allsköna färger, snön gnistrar och där står en av skogen vackra djur och ser så outhärdligt fin ut... med sin "röda" och vita päls som så bra passar till den vita snön.

Hade jag kameran med mig då... nej.. suck.